Jag vet, rubriken låter väldigt ... ja, vad säger man? Töntig? Äh, ni fattar.

Men det är faktiskt så. Att veta att en ponny står och väntar på just mig i sin hage, och att veta att det är mitt ansvar (som jag iförsig delar med min familj) att hästen har det bra, wooow "vilken känsla", alla ni som har egen häst vet nog vad jag menar, för jag tror ni kände likadant i början (?), och ni andra kan antagligen föreställa er hur det känns. 

 

Detta har varit min dröm sedan jag började rida! När jag såg Yackies öron sticka fram i transporten hoppade mitt hjärta över ett slag för att hantera glädjeruset i kroppen.

Det är sjukt att leda in ponnyn som man bestämmer själv över från hagen, utan att behöva dubbelkolla med en ägare först, även om jag faktiskt har gillat ägarna till mina medryttarhästar så känner man sig så fri. 

Visst, jag har syster + mamma att komma överens med, men känslan är den samma oavsett. För jag har en halvt egen ponny!