Måste våga tro och hoppas på oss
En riktigt klassiker för mig är att jag vill något till 100% men inte tror att jag kommer klara av det, inte vågar hoppas för att jag är rädd för att misslyckas. Känner ni igen er? Vissa har ju den där inbyggda självkänslan, men för mig är inte modet att våga ta risker en självklarhet. Trots det tror jag på att man måste våga chansa för att lyckas, så jag utmanar mig själv varje dag. När det kommer till ridning och hästar påverkar det mig mycket. För det är klart att, om man inte lägger så stor vikt vid vad man KAN förlora, så kan man fokusera mer på vad man kan tjäna på det. Det säger ju sig självt.
Det jag ville komma till är i alla fall att jag måste våga hoppas och tro på mig och Yackie som ett team. Vi är inget SM-ekipage, långt ifrån, men jag måste sluta underskatta oss och sluta bry mig om hur andra hästar ser ut, går och placerar sig. För det spelar ingen roll, det viktiga är sambandet mellan mig och Y, men även om jag har allt detta i mitt huvud så finns det en gnagande känsla av att vi inte är tillräckligt bra.
Jag kan erkänna det redan nu, jag är livrädd för Bohuscupen 2013, inte för att svika mitt lag eller något sådant, mitt lag består endast av goa personer som inte dömer och som ser mig rida ofta, så det är inte det jag är rädd för. Snarare, så är jag rädd för att andra, som inte vet hur det brukar se ut, eller hur Y är att rida, kommer döma mig och se ner på oss som ekipage. Ändå är jag 100% säker på att jag vill vara med, det ska bli sjukt kul och jag hoppas att denna känslan är över till dess. Yackie är världens finaste och jag vill verkligen visa upp hennes bästa sida, problemet är att jag inte blir taggad och tänker "nu ska vi vara bäst", utan tänker istället "nu kommer de på läktaren tro att Y inte kan, att jag inte kan, om det går dåligt". Jag tror helt enkelt inte att vi kan vinna, att vi skulle kunna se bäst ut inne på banan eller att vi har samma möjligheter som alla andra. Visst, att inse sina misstag och fel är ett första steg mot att återgälda dom, men jag måste snart börja inse mina framgångar och medgångar.
Är det någon som kämpar med samma sak?
På bådas villkor
Många hästmänniskor är stolta över att visa upp hur fin en häst har blivit på en vecka, då och nu, jag själv hade varit grymt stolt om jag kunde göra stora förändringar på en häst på en vecka, men det kan inte jag, kalla det omväg, den långa vägen, onödig väg, det får ta den tid det tar och det viktigaste är att man inte stressar med en förbättring, med lite tålamod kan du förhoppningsvis göra större skillnad i det långa loppet.
Jag & Yackie i slutet av sommaren 2012, när hon kom till mig.
En person jag ser upp till en massa är Paulina från Paulina.webrider.se, hon är så sjukt duktig, mjuk och mån om hästen och hon känns som en person som tar hänsyn till hästens svagheter.
I en utbildningsfilm jag såg på mitt ridläger i somras fick man lära sig lite om exteriör och olika typer av hästar. Något berättarrösten pratade om var att alla hästar inte har samma möjligheter för att lyckas, så när man ska köpa häst ska man alltid kolla på hästens exteriör och möjlighet att lyckas i vad-man-nu-vill-ha-den-till. Han pratade också om att man måste tänka sig för, och inte pressa en häst och tro att alla hästar kan prestera på samma nivå, det är precis som för oss människor, alla kan inte bli bäst i friidrott liksom. Skynda långsamt, bygg upp hästen steg för steg och se till att inte pressa hästen för hårt, både för att förhindra skador och för att hästen ska fortsätta tycka det är roligt.
Jag uppmanar er att, nästa gång du kollar på ett annat ekipage och önskar att din häst gick lika fint, jämför hästarnas möjligheter. Le brett och var stolt över dig själv ändå. Det andra ekipaget kanske har jobbat ihop sig i flera år, men det kan också vara så att hästen är byggd i uppförsbacke, med en rundad nacke från början, eller att den har extra långa ben och därför kan sväva över hindren, om din häst inte har samma förmåner betyder det ju att du är grym om du kan få din häst till att jobba i samma avslappnade form. Alla hästar kräver inte sina ryttare lika mycket, och en sak är säkert, alla kräver sina ryttare på olika sätt. Vissa hästar kan ju i för sig vara byggda för den ridning man strävar efter, men har ett mer svårhanterligt psyke än en annan häst. Så innan du totalt deppar ihop över hur fint någon annan svävar fram på tävlingsbanan, intala dig själv att du är grym som kämpar på under dina förhållanden. Förr eller senare kommer du nå ditt mål och när du väl lyckas på den där felbyggda ponnyn eller hästen med ett psyke som varierar från dag till dag, då kommer du vara glad att du inte satt på ponnyn alla kan rida, för då är du unik med att klara av just din häst på den nivån. Grattis i förskott!
Själv är jag mest stolt över hur mycket gladare Y känns idag mot när hon kom, hon har mycket mer liv i ögonen, hennes päls är glansigare än glansigast och hon är ständigt nyfiken och på nya äventyr!
Ridning är en farlig sport
För bara någon dag sedan ramlade en tjej av en häst i mitt stall. Hon låg i paddocken i 10/15 minuter innan någon hittade henne och fick åka ambulans akut när hon väl hittades. Hade hon legat där i 15 minuter till är det inte säkert att hon hade varit i livet nu, vilket får mig att inse hur farlig ridsporten faktiskt är.
Jag tror att man måste ta chanser, våga utmana sig själv och hästen, men det ska inte betyda att säkerheten blir sämre. Man är alltid väldigt noga med täcken, benskydd, paddar osv, allt för hästens säkerhet, men för att hästen ska vara i säkerhet måste du också vara det. Om du rider med fladdrande kläder och fastnar är det inte bara ditt problem, utan hästen kan också göra sig illa och alla andra som rider samtidigt som dig är också i riskzonen. Ramlar du av finns ju risken att andra hästar också stressar upp sig. Aja, ni fattar principen right? Regel nummer ett är ju att rida med hjälm. Den tar inte lång tid att sätta på sig men kan ändå göra skillnad mellan liv och död. ;) Det är en jävligt farlig sport vi håller på med och älskar, och det är värt det no doubt, men om du vaknar upp på ett sjukhus och får reda på att du för alltid kommer ha hjärnfel och aldrig mer kommer kunna sätta dig på en häst, jag vet inte hur ni känner men jag hade i alla fall ångrat att jag inte satte på mig den där hjälmen. ;)
Håller ni med?
Khakigrön/beige
Satt och kollade igenom en massa olika kollektioner från Eskadron och fastnade direkt för deras kollektion från vintern 2007/2008, är nämligen helt såld på khakigrön, grönbeige och annan diskret skogsgrön utrustning, skulle mer än gärna ha ett schabrak och lindor i den färgen, tror det skulle vara fint på Yackie dessutom. Som de schabraken på bilden som lutar mellan grönt och gult, hur fint? Diskret men ändå en udda färg. Stor hiss alltså, eller vad tycker ni?
Skulle verkligen inte tacka nej till något i denna kollektionen om jag ska vara ärlig, synd att den är såpass gammal för den finns nog inte att köpa längre. ;)
Nu utmanar jag er ...
... På att skriva hur ni tror att Yackie är! Jag tror faktiskt att de flesta av mina kompisar som suttit upp på henne inte mötts av de dom trodde väntade, att hon inte riktigt är som man tror, men nu är det upp till bevis. Alla skriver sina tankar! Vad ger jag er för bild av henne i bloggen?
- Seg/pigg/het?
- Mjuk? Stel?
- Lätt med formen? Svår med formen?
- Arbetsvillig?
- Lugn/stissig?
Ja, ni fattar. Hur upplever ni Yackie och tror ni att ni hade gillat henne? :)
Vad brinner vi för?
Min mamma frågade mig igår vad i mitt liv som gör mig gladast, och det första som dök upp i mitt huvud var såklart hästar och stallet. Jag älskar verkligen hästar, som alla andra hästmänniskor. Det är faktiskt så, för alla som håller på med hästar så tillför det så mycket glädje verkligen, man har alltid något att göra, det finns alltid någon att prata med och det finns alltid någon som skiter i hur du ser ut eller vilka märken du har på dig, hästen. Vi hästmänniskor har alltså världens bästa hobby!
Jag har aldrig haft en egen häst, jag menar, Yackie är ju som min egna nu, och jag är grymt tacksam över att jag har Y nu, men jag längtar verkligen efter att ha en egen häst, en häst som ingen kan ta ifrån mig och en häst som man har all tid i världen på sig att lära känna. Det är som ett mål och en dröm för mig. Jag saknar den känslan, och ni skulle bara veta hur glad jag blir varje gång jag tänker på att Yackie faktiskt är min under dessa tio månader, jag är lyckligt lottad! Ändå är jag inne på hästnet varje kväll och letar efter D-ponnys tillsalu, haha känner ni igen er kanske? Jag älskar att drömma mig bort bland alla annonser, något som jag vet att mååånga andra hästägare/hästintresserade gör, men visst är det underbart? Man önskar man kunde köpa dem allihopa. ;) Well, om det är något jag har lärt mig så är det att man aldrig ska ge upp drömmar som återkommer, en vacker dag kommer jag ha en egen häst, kanske en pensionerad gammal Yackie? Eller en fd gymkhana ponny som börjar på B och slutar på "lomme"? Haha, seriöst, inget är omöjligt.
Har ni några stora drömmar ni längtar efter att uppfylla?
Hästar finns kanske inte? ;)
Tror dom flesta som läser denna bloggen har Facebook och då vet ni ju att det finns lite speciella grupper och sidor på fb som säger lite vad som helst. Ett exempel är sidan "hästar finns inte", gissar att flera av er har sett den sidan någon gång? Den har över 20 000 "likes" och budskapet går ut på att hästar egentligen är en frukt som inte finns. Sidan påstås vara uppbyggd på fakta och att det dom säger är vetenskapligt bevisat. De skriver bl.a. att de inte har något emot hästar, för hur kan man ha något emot något som inte finns? Vad säger ni om detta? Vi som rider kanske helt enkelt inbillar oss och egentligen är ute och hoppar själva, vad tror ni? ;)
Kategori E
Läste på ponnysanning.se att det tydligen diskuteras kring att införa kategorin e-ponny/häst på tävlingar, så att de med lite mindre hästar inte behöver tävla mot höstar som är 2 dm större. Vet att jag själv skrev ett inlägg om det i början av min tid här på bloggen så blev faktiskt jätteglad när jag såg att förslaget verkligen finns. Det inlägget jag hade skrivit förut handlade mest om att korta människor som är mer än nitton år får det svårt på tävlingsbanorna oavsett hur proffsiga de är. Kanske kunde en e-kategori underlätta för dem också? Om alla tävlar på lite mindre hästar i den kategorin gör det såklart att ingen har en stor fördel innan tävlingen ens börjat, right?
Era åsikter? Kram
3/11
Nu är snart denna dagen slut och den avlsutas med gossip girl, cola och ett äpple haha. ;) Imorgon bär det av mot gymkhana SM:et på förmiddagen, har lyckats få Nora lee att följa med så det kommer bli superkul! Sedan på eftermiddagen har jag inga planer, så vad som händer då får vi helt enkelt se.
Nu har ni fått en liten statusuppdatering,
hur är läget med er? Tänkte ta upp en helt annan grej också som tas upp lite här och var i bloggvärlden just nu. Skvallerbloggar. Det är flera stora bloggare som de senaste dagarna tipsat om
http://pownieskvaller.blogg.se/, även bloggare som tidigare sagt att de är emot skvallerbloggar, men kallar man sig nyhetsblogg istället för skvallerblogg verkar det gå hem nu för tiden, eller? Själv älskar jag skvaller/nyhetsbloggar inom hästvärlden (som inte sårar folk), det är ju ungefär som att läsa en tidning, men en tidning som BARA handlar om hästar. Era åsikter? Hiss eller diss för bloggar som ponnysanning och pownieskvaller?
Kram
Något som jag inte tror på
Tänkte ta upp detta en gång för alla nu. Har flera gånger blivit tillsagd att rida "mer", våga ta mer i hästen och inte bara åka. Uppfattningen om vad som är "åka häst" är tydligen olika. För jag tycker personligen man åker mer när man inte lyssnar på hästens signaler och bara bankar och sliter, det leder liksom ingen vart. Har länge gått runt och tänkt på vad som verkligen är bäst, alltså; måste man rida bestämt och hårt för att lyckas i längden? Ibland verkar det ju nästan så. Läste sedan inlägget på Fridas blogg (
här) och tänkte att det är värt att ta upp med er också!
Sedan är inte jag och Frida i samma situation, men jag hittar ändå likheter. Det som är konstigt är att det endast är av privatryttare och privattränare jag blivit tillsagd att inte vara så mjuk i handen, på min ridskola där jag gick i 7 år fick jag bara beröm för det. Och på Blomme ansågs det också vara toppen eftersom han var en häst som blev stressad av för mycket drag och slit. Därför ville jag ta upp detta med er! Alla verkar ju ha olika åsikter.
Måste man lära sig att "rida häst" (inte bara åka) för att få en häst i den form man vill? Är det fel att inte "våga" ta tag i tyglarna? Det är ju endå ett bett som trycker i hästens mun, borde man inte vara försiktig?
Vilken känsla
Jag vet, rubriken låter väldigt ... ja, vad säger man? Töntig? Äh, ni fattar.
Men det är faktiskt så. Att veta att en ponny står och väntar på just mig i sin hage, och att veta att det är mitt ansvar (som jag iförsig delar med min familj) att hästen har det bra, wooow "vilken känsla", alla ni som har egen häst vet nog vad jag menar, för jag tror ni kände likadant i början (?), och ni andra kan antagligen föreställa er hur det känns.
Detta har varit min dröm sedan jag började rida! När jag såg Yackies öron sticka fram i transporten hoppade mitt hjärta över ett slag för att hantera glädjeruset i kroppen.
Det är sjukt att leda in ponnyn som man bestämmer själv över från hagen, utan att behöva dubbelkolla med en ägare först, även om jag faktiskt har gillat ägarna till mina medryttarhästar så känner man sig så fri.
Visst, jag har syster + mamma att komma överens med, men känslan är den samma oavsett. För jag har en halvt egen ponny!
Imorgon ska förresten denna halvt egna ponnyn byta hage (om jag har förstått det hela rätt?). Då kommer hon i alla fall stå bredvid en annan häst så hon får lite sällskap.
Ridskolor
Ni fick bestämma rubriken (det kan ni fortfarande göra, kolla inlägget under) och jag valde att börja skriva om ridskolor, något som många diskuterar just nu, personen som kom med idén var anonym så kan inte länka henne men tack för rubriken! ;)
Ridskolor blir i regel hyllade av de som går där och trakasserade av de som alltid har haft egen häst. Och det faller sig ju ganska naturligt, de som går på ridskola hade antagligen inte kunnat rida om ridskolan inte fanns, medan de med egen häst påpekar nackdelarna som att hästarna får stå ut med mycket slit i munnen och bankande i sidorna.
Jag förstår och tycker det är synd att ridskolehästarna aldrig får lära känna en ryttare, det är inte så konstigt att många hästar blir sura och osäkra eftersom de inte får någon kontakt med en speciell ryttare.
Därför tycker jag att man ska byta ut ridskolehästarna med jämna mellanrum, så att ingen häst måste stå där hela sitt liv om den inte stormtrivs.
Men jag tycker ridskolor är en bra grej, utan ridskola hade jag antagligen inte kunnat rida alls vid det här laget, och många börjar faktiskt rida på just ridskolor. Utan dom hade ridsporten verkligen inte varit så stor som den är idag.
Visst, ridskolehästar måste stå ut med små barn som rycker och bankar på dom, någon dag i veckan, men de får också ridas av duktiga elever som är mjuka och följsamma.
Om en privatryttare köper en häst och sitter och bankar och drar i den finns det ingen annan som kommer nästa dag och rider hästen på ett schysst sätt, utan då måste hästen stå ut med detta varje dag!
Det finns inget som säger att en privatryttare rider bättre egentligen, men eftersom de antagligen rider mer regelbundet borde de bli bättre i längden.
Ingen föds som proffs, utan oavsett om man får en egen ponny direkt eller börjar på ridskola kommer den ponnyn behöva stå ut med många fel, så det är inget argument för att ridskolor skulle vara sämre.
Som jag skrev innan, jag gillar ridskolor eftersom de gör det möjligt för många fler att umgås med hästar, men jag tycker att man ska vara noga med att byta ut de hästar som inte trivs.
Håller ni med eller tycker ni annorlunda?
Kram
Utrustning
Något jag har tänkt mycket på nu när vi ska hyra Yackie är utrustningen, det är ganska mycket grejer som behövs och när man aldrig har haft egen häst är det svårt att veta vad som är bäst, för det finns väldigt mycket att välja mellan.
Ett exempel är schabrak, som det finns hur många märken, färger och former av som helst. Hur ska man veta vilka man ska välja? Visst, lite kunskap har man ju, och man vet ju vilka man tycker är snygga, men många är snordyra och det är inte värt att köpa så dyra grejer till en häst man ska ha i lite mindre än ett år, när det finns billigare varianter. Det är i alla fall min åsikt.
Man kan faktiskt matcha ihop billiga men riktigt snygga outfits osv. det har jag sett bevis på.
Men då kommer man till kvalitén. Jag tror att de flesta Hööks schabraken har ganska bra kvalité, och då hör ändå de till den lite billigare skaran, jag tror faktiskt också att Ullared har bra kvalité på sina schabrak, för ridbyxorna som jag har köpt där har hållt utmärkt. Men jag kanske är naiv?
En annan sak är täcken, hur svårt är inte det för mig som inte är van vid att behöva köpa täcken? Jag vet ju knappt vad som är ett varmt täcke och vad som är ett kallt, liksom, hallå är 300 gr varmt eller kallt på vintern?
Jag tror att vi kommer försöka köpa hellre ett för varmt än för kallt eftersom Yackie är gammal och därmed fryser lättare, men det gäller ju att veta vad som är ett varmt täcke först. Men det är såklart enkelt att googla fram, och jag menar inte att jag har NOLL koll, utan mer att det är svårt att bestämma vad man ska köpa, för man vill ju att hästen ska ha det bäst. ;)
Sedan, min erfarenhet av täcken är att de helt enkelt inte går att få ett 100% hållbart täcke, hästar leker och springer runt i hagen så att en reva dyker upp borde inte höra till ovanligheterna.
Sedan är det bett, jag antar att det bara är att mäta bettet Yackie har och köpa ett i samma storlek? Om det passar dvs. ;) För vi tänkte byta till någon tredelad variant, hon går på pessoa nu.
Såhär är det såklart för alla som köper/hyr sin första häst, på ridskola lär man sig rida men inte så mycket mer, på medryttarhäst däremot har jag skaffat mig mer erfarenhet runt omkring. Men jag har tur, för det finns många erfarna på stallet som jag kan fråga och jag vill verkligen göra det bästa för hästen. Men ni får gärna ge mig tips om ni vill det, kram!
Coola eller för mycket?
Fick syn på dessa benskydd när jag klickade runt lite bland olika hemsidor, och jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker om dom ...
Svårmatchade? JA
Men annars tror jag faktiskt de faller mig rätt bra i smaken. Jag skulle dock aldrig köpa ett par benskydd som ser ut såhär (de kostar 299 kr), eftersom de är såpass svåra att matcha. Vad tycker ni? ;)
Blommes & min betthistoria /tidsinställt
När jag började rida B gick han vanligtvis på tredelat pessoa i dressyren och tvådelat tränsbett i gymkhanan, jag läste på lite om pessoa och blev helt förskräckt, så jag provade rida på det vanliga tvådelade bettet, vilket inte fungerade alls, det slutade med att B var helt uppe i varv, superstressad, gick enbart på snedden och stack med mig på långsidorna. Detta resulterade såklart i att jag satt och slet B i munnen, frågan är om detta tvådelade bettet verkligen var bättre än Pessoat när det väl kom till hur mycket skada jag gjorde på honom.
"Att rida med ett pessoabett är som att skrika åt en döv. Varje hjälp du ger genom pessoabettet är betydligt större än du tror. Hästen kommer kanske till en början bli stum i munnen tills den slutligen väljer att ge upp."
Meningar som den över gjorde alltså att jag bytte bett, och totalt fick börja om, oavsett på vilket bett jag red på var B väldigt stressad och svår att lugna ner.
När jag en gång red en privatlektion på det tvådelade bettet blev min tränare så irriterad på hästen att jag fick rida i en timme extra, han ville att han skulle springa av sig energin, även om han nog bara stressade upp sig mer, och det är inte så konstigt eftersom jag satt på ryggen och slet i honom den stackarn.
Jag bytte så småningom tillbaka till pessoat och vi började om helt från början, min tränare gjorde upp ett "mönster" jag skulle rida & värma upp efter (bromsa, ställ, rakrikta, släpp efter, bromsa, ställ osv...) och det enda jag gjorde när jag red var att koncentrera mig på att vara lugn, bromsa & släppa efter.
Ni som nu har fått bilden av att jag gillade pessoat har fattat helt fel, jag gillar inte pessoa och gjorde inte det då heller. Hela tiden när jag red hade jag som mål att byta till ett snällare och snällare bett med tiden, men det funkar helt enkelt inte att bara byta, som man lätt gör eftersom så många skriver stora "hat-texter" om bettet och dess inverkan, jag drabbades väl av lite smått panik och bytte utan att tänka efter.
Så småningom satte jag tyglarna i den stora ringen men hade kvar sidostyckena i samma ring, det blev som ett "snällt" pessoa eller ett skarpare tränsbett, så småningom kunde jag byta till ett tredelat tränsbett utan att märka någon större skillnad.
Det var såklart jättemycket ägarens förtjänst också, speciellt i gymkhanan, när hon köpte B hade han bl.a. gått på jaktkandar, nu gick han på ett tvådelat tränsbett i gymkhanan.
Men jag är jättestolt över att jag kunde rida honom på ett vanligt tredelat tränsbett även i dressyren efter lite tålamod! :)
Meningen med detta inlägget är bara att förtydliga att man ska ta det lugnt och ha tålamod med förändringar, jag själv blev jättestressad av alla dessa människor hur spottade ur sig negativa kommentarer om pessoat, och hade jag bara tagit det försiktigt i början hade antagligen jag och B utvecklats ännu fortare och jag hade kunnat rida på ett snällt bett snabbare, man måste känna att man har kontroll över hästen på det skarpa bettet innan man byter till ett snällare, och jag skulle inte påstå att jag hade kontroll på pessoat över den vita skräcken när jag försökte byta bett första gången. ;)
(Fredag) tidsinställt
Detta inlägget publiceras även på tessiss.blogg.se, då jag skrev det som ett gästblogginlägg, men tänkte att ni kanske hade lite åsikter och tankar ni med?
Jag har tänkt jättemycket på det här med "18-års regeln", dvs. att man inte får tävla hästar under 148 cm i manken efter man har fyllt 18 (om de inte är ungponnys, eller du startar i storhäst-klasser). Jag förstår den delen när det handlar om att någon med 40 års erfarenhet kanske inte ska tävla mot någon med 2 års erfarenhet, oavsett hans/hennes längd.
Men skulle man inte kunna dela in tävlingarna i avdelningar?
Jag är inte så bra på ungponnys, och hur man får tävla dom, men jag har hört att på dessa tävlingar delas de startande in i olika avdelningar efter hur gammal hästen är. Skulle man inte kunna införa en liknande regel fast för ryttarna?
T.ex. så kan ryttare från 0 upp till 18 tävla i en avdelning, och vuxna ryttare (18 och uppåt) tävla i en avdelning?
Då kommer den andra delen in i bilden, den som förstör min plan en aning, skulle det vara för krångligt att sätta in en längd-gräns och dessutom ha "avdelningar", skulle det bli för mycket att tänka på eller skulle det helt enkelt förbättra tävlings-villkoren?
Är man över 18 kanske man inte får tävla b-ponny när man är en viss längd, och c- och d-ponny vid en annan längd.
Jag vet flera stycken ryttare som är så sjukt duktiga, som skulle kunna komma hur långt som helst inom ridsporten, men som helt enkelt är för korta för att "komma åt" större hästar på samma sätt som en kvinna/man på 170+ kan, då tävlar de ju inte på samma villkor ändå, för jag antar att det är det som 18-års regeln är till för?
Och nej, man kan inte säga "lär dig rida, så är det inga problem med de stora hästarna", som många envisas med, till en tjej på 150, det är klart att det GÅR att rida "icke-ponnyer" även om man är kort, men ska man upp på elit-nivå förstår jag om det känns omöjligt.
Då tycker JAG att det skulle vara värt att ha "avdelningar", så att man inte behöver stressa sina 18 år för att hinna lyckas.
Vad tycker ni? Håller ni med eller tycker ni helt annorlunda?
Kram Ida
Matcha eller inte matcha?
Är ni noga med att ni ska matcha era kläder med hästens utrustning, och att allt hästen har på sig ska matcha?
Och då menar jag inte på tävling och träning, utan när ni rider ett vanligt pass i paddocken.
Jag har varit i lite olika stall och jag har märkt att det är väldigt olika, men oftast tänker man nog till lite innan man byter schabrak, eller köper knallgröna boots?
Ska jag vara ärlig tänker jag mest på hur JAG ser ut, men nästan inget på hur Blomme ser ut när jag rider, det är klart att jag försöker köper fina schabrak som är i en fin färg osv OM jag köper något till honom. Men jag tänker att det lätt blir överdrivet eftersom B inte är min häst...
Kanske hade det varit annorlunda om han var min men i nuläget känner jag att B har på sig den utrustning han behöver och jag sätter på mig något som är rent och matchar helt okej. ;)
Fast jag kan faktiskt längta lite efter att åka och träna för någon och verkligen tänka igenom en hel outfit till både mig och hästen!
Har man inget som matchar så får jag inte panik med andra ord haha. Men det finns såklart gränser för hur omatchad JAG vill se ut, för jag skiter fullständigt i hur andra väljer att se ut när de rider, märken, färger, boots, välj själva ;)
Blomme har ett väldigt gulligt hackamore med blå/gult nosludd på, när jag red ut med Maria igår hade han rosa benskydd och röda boots till, jag hade bruna ridbyxor och en blå/brun tröja så vi var riktigt omatchade, men hallå, vem bryr sig? ;)
Framtid
Har nog inte fattat att Blomme åker till England än, usch, känns mer än tråkigt nu när det verkligen känns som att vi har lärt känna varandra och börjat förstå oss på varandra.
Har verkligen ett toppen "erbjudande" framför mig, den hästen jag antagligen kommer få rida är jättegullig, har alltid tyckt att den ser riktigt cool ut när den har blivit riden, och jag tror att den påminner en aning om B i tempramentet, vilket såklart är roligt eftersom det är sånna hästar jag gillar att rida just nu! ;)
Men samtidigt, rida en annan häst än Blomme, låta någon annan ersätta honom, njaee, det går liksom inte, han är verkligen mitt allt den lilla hästen, han fattar antagligen inte hur mycket det betyder för mig när han tittar på mig med sina busiga ögon haha, det betyder hur mycket som helst!
Samtidigt som jag hoppas på att aldrig glömma bort hur mycket han betyder så önskar jag samtidigt att jag glömmer så fort som möjligt så jag kan fortsätta utan massa jobbiga känslor..
Det som känns extra jobbigt är att jag inte vet om han kommer tillbaka eller inte, hur ska jag kunna välja mellan B och den hästen jag kommer rida om han kommer hem igen? För oavsett vilken häst jag rider som inte är B är det antagligen så att jag kan göra mer och få ut mer av det, men Blomme är Blomme, han är speciell för mig och kommer alltid vara.
Behövde bara rensa tankarna lite, ni som orkade läsa allt förtjänar ett stort diplom på väggen haha...
Kram på er!
Klippa av svansen på en häst
Såg på ponnysanning att tre tjejer hade åtalats för att de klippt av svansarna på flera privathästar som även skulle iväg och tävla, (läs om det
här).
Kunde inte låta bli att tänka på ägarna till hästarna, antagligen har de fått jobba för att komma dit de är och så kommer tre avundsjuka tjejer ivägen för tävlingar, det känns bara så fel.
Jag vet ju av egna erfarenheter att stall kan vara rätt fyllda av skitsnack och avundsjuka, men att gå så här långt?
Jag tror att många håller med om att det verkligen inte är okej ...
Sedan tänkte jag på de tjejer som klippte av svansarna, de måste verkligen ha känt sig utanför och nedtryckta, eller?
Många av er har säkert redan läst en massa om detta, men jag kände att jag var tvungen att ta upp det jag också, varför inte försöka glädjas med varandra istället?
Både ägarna och de som saboterade har såklart sin del i detta, men saboterarna förstör ju mest för sig själva, de kommer ju aldrig kunna visa sig i stallet utan att höra massa viskande, och som jag förstår det var det just sånt beteende de ville hämnas på ...
Hur tänker ni? Kan ni känna igen er i både de drabbade och de som klippte av svansarna?
