En riktigt klassiker för mig är att jag vill något till 100% men inte tror att jag kommer klara av det, inte vågar hoppas för att jag är rädd för att misslyckas. Känner ni igen er? Vissa har ju den där inbyggda självkänslan, men för mig är inte modet att våga ta risker en självklarhet. Trots det tror jag på att man måste våga chansa för att lyckas, så jag utmanar mig själv varje dag. När det kommer till ridning och hästar påverkar det mig mycket. För det är klart att, om man inte lägger så stor vikt vid vad man KAN förlora, så kan man fokusera mer på vad man kan tjäna på det. Det säger ju sig självt.

Det jag ville komma till är i alla fall att jag måste våga hoppas och tro på mig och Yackie som ett team. Vi är inget SM-ekipage, långt ifrån, men jag måste sluta underskatta oss och sluta bry mig om hur andra hästar ser ut, går och placerar sig. För det spelar ingen roll, det viktiga är sambandet mellan mig och Y, men även om jag har allt detta i mitt huvud så finns det en gnagande känsla av att vi inte är tillräckligt bra. 

Jag kan erkänna det redan nu, jag är livrädd för Bohuscupen 2013, inte för att svika mitt lag eller något sådant, mitt lag består endast av goa personer som inte dömer och som ser mig rida ofta, så det är inte det jag är rädd för. Snarare, så är jag rädd för att andra, som inte vet hur det brukar se ut, eller hur Y är att rida, kommer döma mig och se ner på oss som ekipage. Ändå är jag 100% säker på att jag vill vara med, det ska bli sjukt kul och jag hoppas att denna känslan är över till dess. Yackie är världens finaste och jag vill verkligen visa upp hennes bästa sida, problemet är att jag inte blir taggad och tänker "nu ska vi vara bäst", utan tänker istället "nu kommer de på läktaren tro att Y inte kan, att jag inte kan, om det går dåligt". Jag tror helt enkelt inte att vi kan vinna, att vi skulle kunna se bäst ut inne på banan eller att vi har samma möjligheter som alla andra. Visst, att inse sina misstag och fel är ett första steg mot att återgälda dom, men jag måste snart börja inse mina framgångar och medgångar.

Är det någon som kämpar med samma sak?